Nu har det hänt lite i alla fall, och det känns som att det är på gång att starta automatiskt, och jag hoppas på det fast ändå inte! men ändå känns det så fel att det ska finnas kvar! men nog om det...

Jag har lyckats komma på lite andra tankar i alla fall, och det känns bättre! Jag och älsk var iväg och handlade en massa godsaker tidigare och bestämde oss att vi skulle ha en mysig middag tillsammans!
så vi håller på att göra en stor stek, med friterade kroketter och hemmagjord gräddsås med gelé till. Och så blir det en pannacotta till dessert.. :) Så har vi även hndlat så att vi kan göra smoothies till kvällen! så det kommer att bli en väldigt mysig kväll med världens bästa pojkvän! :D hehe!!

Mamma och Pelle har inte kommit hem ännu heller, dom är nere i Trosa och hälsar på morfar erik och rose-marie på campingen. då dom är där på semester (; haha! så dom skulle äta middag med dom, så då passade jag och robin på att göra en mysig middag bara vi två tillsammans.. det känns som om det behövs! :D

Men nej, göra i ordning det sista med maten så vi kan mysas ännu mera! ;)

Tack så hemskt mycket för allt stöd som vi har fått, och alla beklagelser och sådant! det värmer mycket... inte mycket ni kan göra tyvärr, men det känns bra att veta att det finns underbara människor där ute! :)

På återseende!
/ the sad girl...

Ja, det är precis så jag känner mig. Helt tom inombords, även fast jag vet att fallet inte är så! jag är inte tom egentligen, och det är det som skrämmer mig så himla mycket. det skrämmer verkligen livet ur mig, och jag vet inte vart jag ska ta vägen? Oj, detta är inte en rolig känsla!

När vi i alla fall var där, fick ett svar på varför det varit som det varit så kändes det som om mitt liv bara försvann ner i ett svart hål, och nu ska jag bara försöka ta mig upp ur detta! men hur lyckas man med det? Efter ett sådant bakslag som detta?

Men efter det så åkte jag raka vägen ner till mamma, och här tänker jag gömma mig tills jag inte vill nå mera! jag behöver bara komma bort ifrån "verkligheten" en stund, och bara tänka på mig själv och ägna tid åt mig och ingenting annat.
Detta är det jobbigaste jag varit med om, och livet har försvunnit för en kort sekund, men kommer tillbaka igen!!!

Och även jag, var så säker!!! hmm.

Hur patetiskt och konstigt det än må låta, så hann jag redan älska dig! Du var en del av mig, och nu måste jag bearbeta detta i min egen lilla takt och ta varje dag som den kommer. och bara vänta på nästa besked, hur ska man orka det? och hur ska man lyckas hålla humöret uppe? Även fast jag vet att det är någon som äter på både hjärna och hjärta inifrån och snart inte finns någonting kvar!
Men på denna korta tid, hann du bli en del av mig, en del av mitt liv och även ta en stor del av mitt hjärta! jag älskade dig, och det gör jag nog fortfarande!?!

Jag ville inte att detta skulle hända, men det kanske är bäst såhär? jag vet inte fatiskt, det är så himlans många frågor jag vill ha svar på. men det är väl kanske inte meningen tror jag!

nej, nu måste jag sluta och tänka på någonting helt annat.
på återseende

xoxo. / the broken one!